I köket hos mormor

serverades det ofta panerad rödspätta. Världens godaste såklart. Min mormor har alltid varit en kökets mästarinna, lagat mat på arbetet och ändå, med lika stor lust, stått framför spisen i sitt eget kök. Igår kastade jag mig ut på djupt vatten och bestämde mig för precis den panerade rödspättan till middag. Jag har längtat efter den. Att tro det ska bli samma sak är förstås förmätet, jag försökte i ärlighetens namn inte ens på allvar. Serverade min fredagsspätta med (en stor portion längtan och nostalgi) en klick kall wasabikryddad sås och en handfull röda cocktailtomater. Inte som jag mindes den, men väldans gott ändå.