Många frågar - kul att ni är nyfikna fast jag är dålig på att svara - så jag tänkte berätta lite om skolan och varför det blev som det blev.
Jag har egentligen alltid gillat skolan och haft ganska lätt för mig, men under gymnasiet blev jag så ruskigt skoltrött att motivationen att skaffa mig några vettiga betyg bara inte fanns där. Dessutom tänkte jag ändå sticka utomlands och jobba med hästar så snart skolan var avklarad och ingen skulle då någonsin vilja se mina betyg. (Smart tänkt..hmm..men kanske lite kortsiktigt). Nu blev det varken eller. Inte bra betyg, inget utlandsjobb. Köpte min första storhäst under tvåan på gymnasiet och blev kvar i stan istället. Hästar kostar pengar och då behöver man få in slantar = skaffa jobb. Började plugga till sjuksköterska för just då var det lätt att få såna jobb, det kändes för mig som en ganska enkel utbildning och den fanns där jag och hästen bodde. Inte världens bästa skäl men mot alla odds trivdes jag ganska bra på utbildningen och med jobbet, även om jag inte kunde släppa tanken på att jag egentligen ville göra något annat. Det kändes liksom att jag var på fel plats. I otakt.
Läste 2006 in den mattekurs jag under gymnasiet förträngt att jag någonsin skulle behöva bara för att den gnagt som ett dåligt samvete i mig (ofullständiga gymnasiebetyg är inte så himla coolt trots allt) och skrev högskoleprovet. Nu hade jag plötsligt - istället för ofullständiga gymnasiebetyg och 40 år kvar till pension från sjuksköterskejobbet - utökat gymnasiebetyg och ett högskoleprov som gav mig friheten att välja en annan väg.
Frihet att välja ja. I mitt fall kändes det nästan som om jag var skyldig mig själv att åtminstone försöka. Efter många om och hundra men tog jag chansen. Jag sökte en enda utbildning, på en enda ort och kom in på läkarutbildningen i Umeå i januari 2008. Att tacka ja till platsen och sätta sig i hörsalen i Dallas-huset för upprop var minst lika läskigt som det var märkligt och spännande. När vi välkomnades med "tänk på att ni är eliten som sitter här, ni var alla bäst i klassen.." kände jag mig som en stor bluff. Den känslan hängde kvar ända tills resultaten från vår första termins tenta var godkänd och tillbaks i min hand. Då hade jag bevisat för mig själv, svart på vitt, att jag kan om jag vill. En mäktig känsla.
Efter 5 terminer pre-klin med hysteriskt pendlande mellan Luleå och Umeå tog jag hösten 2010 en termin off och jobbade ihop välbehövliga slantar istället. I januari 2011 började jag mina kliniska terminer - sista hälften av utbildningen - här i Luleå. Det känns ljuvligt att vara på hemmaplan. Och nu är det för första gången mer spännande och roligt än läskigt och stressigt.
