Vågar jag berätta..

Nu kommer ni tro att jag blivit knäpp. Fullständigt gått bananas alltså. Knappt att jag vågar berätta det här. Håll i er nu - jag har nämligen börjat tycka om att springa! Jogga. Träna. Svettas. Jag vet, någonting är fullständigt fel och det knäppaste är att jag gillar det. Minns ni inlägget för inte så hemskt länge sen där jag beklagade mig över knäppskallar som gillar att springa? Hur jag själv sprang varje steg med en röst i huvudet som väste "skjut mig skjut mig"?

Någonting klickade i mitt huvud när vi varit och sprungit Tjejmilen. Nu har jag sprungit ungefär varannan dag sen dess. Inte de senaste 10 (-15?) åren har jag sammanlagt tillryggalagt ett lika stort antal kilometer i ett par löpskor. Det är galet. Dessutom har jag fått bestämma mig för att det ska vara varannan dag, inte oftare, för att kroppen ska hinna hämta sig från chocken som huvudet utsätter den för. (Och för att gamle mannen Elton ska få vila benen..). Jag springer inte fort. Inte långt. Tar inte tid. Men jag njuter. Och längtar till nästa pass. Nu sitter jag och biter på naglarna och hoppas hoppas att det inte är alldeles för halkigt och isigt imorgon.
Jag vet inte, kanske jag satsat på fel yrke, kanske skulle jag blivit hjärnskrynklare? Kan jag omvända mig själv måste det jobbet vara en baggis..

Sitter även och filar på vinterns utmaning för la familia. Vi tjejer är duktiga på att utmana oss själva med Vårruset, Tjejjoggen, Tjejmilen..men nu tänkte jag engagera hela la familia+bihang.. Nu krävs det bara lite taktiktänk för att presentera min briljanta idé..